Jag gick min vanliga väg mellan Maria tågstation och jobbet. En väg som tar mig genom en grön remsa mellan två stadsdelar. På vintern är här mörkt och kalt. På sommaren lummigt och varmt. I slutet av sommaren och början av hösten kan jag stanna till och äta färska björnbär. Jag får ofta sällskap av diverse fåglar, kaniner och en och annan ekorre. Jag älskar att gå här, och på andra ställen, så att jag får följa platsen genom årstider och se hur den förändras över tid. Det är ett sätt för mig att förankra mig i världen och som gör att jag känner samhörighet med min omgivning, naturen och planeten.
Idag, 14 Maj, längs min vanliga väg, kom en fascination över mig. Först över hur träden och den andra grönskan har anpassat sig så väl att leva i symbios med omgivning, förutsättningar och årstider. För att inte tala om vilken härlig livskraft de har och utstrålar!
Sen hur de går från sin vila och dvala på vintern, när de liksom härdar ut, spar på energi och laddar om, för att sen explodera i grönska när de lyssnar till väder, temperatur och vind och känner att det är dags. Hur de sen lapar i sig av solsken, värme och vatten. Hur de låter sina rötter söka vatten och näring från jorden, hur de sträcker sig mot solen för att fånga in så mycket solljus som möjligt. Och när vatten blir bristvara och de törstar, väljer att offra lite i taget, fälla blad eller grenar för att hela trädet ska överleva. Och sen på hösten, igen när de lyssnat på väder, temperatur och vind, bestämmer sig för att släppa sina blad och åter gå ner i dvala.
Det var det här som blev en så stor fascination i morse. När en ny gren eller ett nytt blad växer fram så är det motståndskraftigt mot vinden. Inte i vilken utsträckning som helst så klart, men både grenar och blad är tillräckligt starkt fästa och tillräckligt starka i gren och stjälk för att klara av vindens krafter. Tills det är dags för trädet att släppa en torr gren eller sina blad. Då släpper trädet taget och det starka band som just fått bladet och grenen att stå emot vinden lossas när blad och gren torkar och gulnar, så att just vinden kan hjälpa trädet att få loss det som det inte längre behöver. Trädet släpper taget. Vinden hjälper till att rensa bort.
Det är ett sunt sätt att leva. När jag är mån om något eller någon. Se till att ge av min energi och mitt engagemang. Låt det eller personen ge mig ett bra utbyte som gynnar oss båda. När det slutar vara gynnsamt, var återhållsam med energi och engagemang, låt det torka och vissna, sen släpp taget. Vila, återhämta, och lägg ny energi och nytt engagemang på det som kommer. Det nya som ger ett utbyte. Så vill jag leva. I symbios med livet, andra människor och planeten. Lägga energi och engagemang där det är gynnsamt och ett positivt utbyte. Låta annat vissna bort och föras bort av livets vindar.