Författare: nalle

Anonymiteten inom tolvstegsprogram är viktigt. En grundsten. Jag har full respekt för den. Utan anonymiteten skulle troligen tryggheten försvinna. Många skulle inte våga ta del av gemenskapen eller programmen. Färre skulle bli hjälpta av de fantastiska program som finns och förbli utanför den otroligt varma gemenskap som kan infinna sej inom grupperna, både lokalt, nationellt och internationellt.
Det är också viktigt att tolvstegsprogrammen inte får några frontfigurer eller reklampelare. Det skulle motverka syftet, både för programmet och för den tillfrisknande individen.

Principiellt är det också sunt. Om jag skulle bli ett ansikte utåt för ett tolvstegsprogram, sen rasa ner i min egen avgrund och åter hänge mej åt mitt beroende, så skulle det så klart svärta ner tolvstegsprogrammet och dess rykte. Det funkar ju inte. Naturlig reaktion tänker jag, men ändå inte. Tolvstegsprogrammet är för mej både medicin för att lindra beroendesjukdomen och ett andligt gym. (Egentligen är det så mycket mer, kärlek, gemenskap, omtanke, pepp… listan kan göras lång.) Slutar jag ta min medicin (gå på möten) och träna i mitt andliga gym (dialoger och delningar med andra inom gemenskapen), så kommer sjukdomens grepp om mej tillbaka och jag kommer troligen återfalla i beroendebeteende igen. Men då är ansvaret mitt. Det är jag som inte tagit min medicin, eller gått till mitt andliga gym. Skulle jag sluta gå och träna på ett vanligt kroppsligt gym och sluta med den träningen och börja äta onyttigt, så skulle nog ingen komma på tanken att skylla på gymmet för att jag föll tillbaka i gamla vanor och beteenden med en chipspåse i knäet, i soffan framför TV:n varje kväll. Trots det så ser jag ändå risken i att tolvstegsprogrammet skulle beskyllas för att inte fungera om jag publikt skulle ses i ett återfall.

Anonymiteten är viktig, både för att skydda mej som individ och skapa en trygg sfär för mej, men framförallt för hela tolvstegsrörelsen och för dess fortsatta arbete i sina respektive grenar.

Om du, som jag, känner att beroendet har tagit överhand och gått över styr, så finns det hjälp att få inom tolvstegsrörelsen. Grenarna är många och det är troligt att det finns någon som passar just dej och ditt beroende.

Det är ett tufft arbete, och det är du som behöver göra det. Ingen kommer göra det åt dej. Men tillsammans med andra likasinnade går det. Tillsammans. Ni kommer växeldra. Ge och ta. Stödja och stöttas. Du för din skull, de andra för sin. Ni alla för er gemensammas skull. Gemenskapen är stark. Stegen är jobbiga, men nyttiga. Framförallt fungerar dem om du är villig att göra jobbet. Sen finns det en annan styrka inom programmet. Den andliga biten. När gemenskapen bidrar till trygghet, igenkännande och tillhörighet, när du kämpar på att göra ditt eget fotarbete, så finns det också en högre makt, en andlig sida. Den är inte gemensam, den är din. Din bild av något som är större än dej själv. Detta större är också något som delas i gemenskapen, men inte definieras av gemenskapen. Du har din bild. Jag har min.

Generellt ser jag det som att jaga likes, oavsett vilken källa det kommer från, är något som matar mitt destruktiva ego och som får mej att tappa fokus från det som jag anser är viktigt.

Jag trodde först att det bara gällde på sociala media, Facebook, Instagram och så vidare. Så min lösning var så klart att stänga mina konton på de här plattformarna. Så fort det finns en chans att ge likes, så fort jag känner ett behov efter att ha lagt ut ett content, överdrivet besatt gå dit om och om igen för att kolla spridning, räckvidd, likes, etc, väck å stäng! Det gynnar mej inte på något sätt.

Sen kom jag på att det här beteendet finns på fler ställen och på fler sätt. Statistikmotorer på alla mina webbsidor. Streamingstatistik för videos och låtar. Försäljningsstatistik för böcker. Så jag har gjort lite olika val för att skydda mej själv från en för mej meningslös och destruktiv likes-jakt som bara matar mitt destruktiva ego.

*Sociala medier: Avsluta alla.
*Video content på YouTube: Än så länge ligger det publicerade uppe, och jag överväga att ta ner de redan publicerade videorna – videos är ju inte min ”core business”. Det är inte det jag brinner för att göra, det är snarare en distraktion och tidstjuv.
*Besöksstatistik på mina hemsidor: Något jag har stängt, tagit bort och avaktiverat.
*Streams från musiken: Finns tillgängligt både från min distributör och Spotify, men något jag aktivt väljer att inte kolla på.
*Bokförsäljningsstatistik: Finns tillgängligt via förlaget, men något jag aktivt väljer att inte kolla på.

Med ovan saker borta ger det plats, tid, energi och fokus åt det jag vill ägna mej åt. Skapa content. Skriva en bok, utforska ljud, melodier och harmonier i en låt, skapa någon slags spel, skriva ett inlägg här, sitta och filosofera och fundera, läsa en bok, lyssna på musik, promenera i naturen, träna, äta, dricka gott kaffe, umgås med nära och kära, ha givande dialoger, ge av mej själv, mitt engagemang och min tid till de sammanhang där jag väljer att engagera mej.

Jag har bytt FOMO (Fear of missing out) mot JOMO (Joy of missing out) eftersom det ger mej möjligheten att EWM (Enjoy what matters).

Ett annat perspektiv på samma tankar är att jag önskar och behöver sluta jaga bekräftelse utifrån och bekräftelse från andra och ersätta det med inre bekräftelse av mej själv, från mej själv. En nöjdhet och tacksamhet som kommer utifrån vem jag är snarare än vad jag gör.

När jag ser på naturen, djur, insekter och växter, så uppfattar jag att den är ordnad kring arten eller flocken. Individen är inte direkt framstående. Inte mer än som en del i helheten. En kugge i maskineriet. Vital för att funktionen ska utföras, men inte unik eller oersättlig.

Så vi människor. Vi är, på sätt och vis flockdjur. Men också på sätt och vis inte. Kristendomen säger att vi har fått en fri vilja av Gud. Oavsett var den kommer ifrån så känns den för mej som ett ostridbart faktum. (I synnerhet är det tydligt för de flesta föräldrar som då och då tampas med en viljestark unge…)

Med fri vilja kommer också ansvar, val och konsekvenser.

Jag vill också påstå att med fria viljan kommer egoism. För mej är själva ordet egoism negativt klingande. Men det kan också vara något positivt. Både den negativa egoismen och den positiva egoismen finns i fria viljan.

Jag ogillar när den negativa egoismen kommer fram i mej. När jag vill stå i centrum. När det handlar om och ska handla om mej. När jag är unik. När saker ska ge mej något och gynna mej. Helst bara mej. I de situationerna tappar jag kontakt med mej själv, mina värderingar, den helhet som jag tror det är meningen att jag ska välja vara en del av.

I kölvattnet av min negativa egoismen kommer känslor som avundsjuka, besvikelse, ilska, rädsla. Min negativa egoism kan lätt sticka offerkoftor åt mej att bära i tid och otid. Jag känner inte att min negativa egoism gynnar mej eller någon annan eller tar fram de bästa sidorna hos mej. Det är heller inte en väg som får mej att må bra eller känna mej nöjd eller stolt över mej själv. Eller tacksam.

Den negativa egoismen är också det jag ser som motor i beteenden hos mej som inte gynnar mänskligheten eller planeten. Eller min ekonomi. När jag:et tycker att jag har ”rätt till” massa grejer. Att det är viktigt att jag får. Att jag har. Att mitt ego blir tillfredsställt oavsett kostnad eller konsekvens. För mej själv, för andra, för planeten, för naturen, mänskligheten, världen.

Den positiva egoismen däremot, när jag väljer att sätta mej själv och mitt välmående främst, så att jag kan välja att vara en aktiv del av olika helheter och sammanhang. När jag tar hand om mej själv och mår bra så att jag kan tillföra saker i de situationer jag befinner mej i och till de människorna runt mej som är del av min helhet. Min flock. När jag agerar ur den här positiva egoismen för att jag önskar ge av mej själv till andra och vara närvarande hos och med mina medmänniskor, då kommer känslor som tacksamhet, stolthet, glädje. Jag känner mej nöjd och glad. Tillfreds. Det stärker mej. Jag tycker mycket om mej själv när jag är här och agerar utifrån den positiva egoismen. Det ger så mycket mer än den negativa egoismen.

Att vara där och välja sammanhang och helhet, det tror jag är meningen. Att vi alla ska välja att vara del av det naturliga och värna om att göra vår del i helheten. Utan att hävda unikheten och att vara speciella. Självklart kan vi vara, och är, unika. Låt det bli vårt bidrag till omgivningen, snarare än en fight om att få visa upp det på den offentliga arenan i strålkastarens glans.

Välj att dela dej med de fina och bra människor du har runt dej i dina sammanhang.

Hmm. Nu när jag har formulerat de här tankarna och satt ord på det som snurrat i mej landar jag i att det för mej blir ett destruktivt ego och ett konstruktivt ego. Redan nu känner jag att det är termer jag vill fortsätta använda. 🙂

Stora och lilla jag.

Stora jag. Centrum i min värld. Genom mej upplever jag allt annat runt mej.

Lilla jag. En pyttedel av min närliggande omvärld. Ganska betydelselös. Min närliggande värld är bara en pyttedel av en större värld. Del av en stad, ett samhälle. Del av ett land. En världsdel. En värld.

Min lilla värld är en del av många samexisterande små världar i otaliga parallella spår som slingrar sej genom hela den stora världen och skapar ett sammanvävt nät av småvärldar som utgör den stora världens enorma lapptäcke. Och ändå. Vår lilla planet. En liten del av solsystemet. Ett sandkorn i vår galax. Som är ett större sandkorn bland många andra galaxer i universum.

Alla virvlar runt i en enorm rymd och genom något som tycks vara oändlig tid.

Jag är liten och betydelselös i allt det här stora. Men. Jag är centrum i min lilla värld. I min lilla sfär bland de otaliga andra. Så trots min litenhet och betydelselöshet är jag ändå stor och betydelsefull.

Kanske en paradox i att jag både är stor och liten. Både är betydelsefull och betydelselös. Men jag kan inte se det på något annat sätt än så.

I min lilla värld, som egentligen är mitt allt, min stora värld, är jag en del. En del av många saker och sammanhang. Vart och ett av dem är något jag är en del av och delar med andra. Min påverkan på andra är viktig och betydelsefull. Andras påverkan på mej är viktig och betydelsefull.

Att lägga tid, kraft och energi på att skapa en så bra värld jag kan för mej, i min lilla bubbla, är viktigt för mej. Då kan jag bli en bättre version av mej själv, i sakta utveckling, och på så vis bidra positivt efter bästa förmåga och dagsform i alla de sammanhang och relationer som jag är en del av.

Viktigt och stort i min sfär. Litet och oviktigt i universums storhet.

Gräset är grönare på andra sidan.

Det var bättre förr.

Vad tänker andra om mej?

(mer …)

Jag har varit sökare i hela mitt liv… alltid känt att svaret finns där ute nånstans… även om jag aldrig riktigt varit klar över vad frågan är, så har jag ändå känt att svaret gäckar där ute… det går att hitta…

(mer …)

Innan du fortsätter läsa, så vill jag vara tydlig med att detta är mina tankar och ingen vetenskapligt förankrad modell. Det är en förklaringsmodell jag har målat upp för mej själv för att bättre förstå mej själv och den återspeglar hur jag är och hur jag beter mej, vilket inte är någon garanti för att du eller någon annan agerar lika dant.

(mer …)

Jag vet inte om rubriken är en fråga eller ett påstående. Kanske lite både och.

Jag känner ofta att jag är som Gråben i en sprängfylld ACME-butik med REA på allt.

Överallt finns massor med bra lösningar och finurligheter som både löser alla mina problem och annat som underlättar för mej i livet.

(mer …)

Just nu reflekterar jag över begreppet frihet. I och med stundande livsförändring med flytt och andra faktorer som påverkar skapas nu möjligheter som jag inte riktigt haft tidigare. Jag kan implementera en ny sorts frihet och jag längtar efter att göra det. Men jag har lite olika perspektiv på frihet att välja mellan.

(mer …)

Dialoger är viktiga. Riktiga samtal. Med människor som är äkta. Det är då det kan hända grejer.

Som idag. Två insikter som jag vetat och känt länge, men som inte riktigt klätts i ord. Och idag kläddes de både i mina egna och andras ord.

(mer …)