Kategori: blogg

Bara ett kort tillägg.

Hade bestämt mej för att kasta bort det som inte blev så lyckat igår. Men tänkte ändå: får prova en kopp till för å se hur illa det egentligen var…

Öppnar burken och hör hur det pyser, ungefär som att öppna en flaska med kolsyrad dryck. Märkligt.

Maler böner, kokar en kopp.

Hmm. Det smakar annorlunda än igår. Markant annorlunda. Den grilladekorvsmaken är nästan helt borta och det är betydligt mindre skrikigt och vasst i smaken. Kan den ha mognat på något sätt av de här dryga 20 timmarna som gått sen rostningen?

Lite google-fu för att stilla nyfikenheten.

Jo, det verkar som jag har missat att läsa en hel del om ”efter rostningen”.

Tydligen ska kaffebönorna ”vila” ett tag, ju hårdare rostning desto längre. Typ upp till en vecka. Och pyset jag hörde kom från koldioxid som lämnat bönorna efter rostningen. I allra högsta grad smakpåverkande.

Så, efter den lilla missade detaljen var det kanske inte så konstigt att det smakade pyton igår och den där ivriga lilla pojken framför Kalle på julafton (läs ugnen igår) får nog tålmodigt vänta några dagar till innan det faktiskt går att göra ett riktigt utlåtande om rostningen. Suck. Tålamod. Inte min paradgren i det här fallet!

Så jag får säga som robot-Arnold: I’ll be back!

Åsikter är lite som regndroppar en regnig dag. Det finns massor av dem överallt. Några träffar oss och påverkar oss (gör oss blöta), andra förnimmar vi, ytterligare andra tror vi oss förnimma, men de allra flesta är vi helt omedvetna om.

Och åsikter är till sin natur något som är lika flyktigt som en regndroppe. De kan förändras lite över tid, komma och gå, bli något helt annat. När de utsätts för omvärlden och lämnar den egna tankesfären kan det komma ett argument från någon annan som ställer åsikten i ett helt nytt ljus och omdanar den i grunden. Eller, så är det för mej i alla fall. (Helt skiljt från värderingar som är mycket mer svårpåverkade. Igen, så är det för mej.)

Jag är en människa som har lasten att vilja vara till lags. Så jag har otaliga gånger anpassat mej efter andras vilja och åsikter. Kanske ännu oftare efter vad jag tror andra har för åsikter.

Jag vill tro att det är något fint att vilja vara andra till lags. Att det är en bra egenskap att kunna vara flexibel och lyhörd mot omgivningen. Men i många situationer har det blivit destruktiv för mej för att jag har anpassat mej bortom mina egna gränser och ignorerat både värderingar, vem jag är och inte minst åsikter. Jag har lagt allt på offerbordet när jag tillbett den för stunden fina känslan att göra en annan människa nöjd. Men min prislapp har varit för hög när jag inte har kunnat göra det i balans med mej själv.

Så nu tänker jag lite så här: Jag vill teckna ett paraplykontrakt med världen.

Jag respekterar att alla människor (du likväl som jag) har åsikter. Vilka de än må vara. Lika mina eller olika mina. Det spelar ingen roll. Jag vill vara fri att tycka vad jag vill (både när jag har ”rätt” och när jag har ”fel”) och jag vill att du och alla andra ska ha samma frihet.

Jag vill också i det här kontraktet friskriva dej och alla andra från ansvar i hur din åsikt påverkar mej. Både den du har och den åsikt jag tror att du har. Samtidigt avsäger jag mej också allt ansvar i hur min åsikt påverkar dej. Både den åsikt jag har och den åsikt du tror att jag har.

Missförstå mej inte. Jag vill alltid ta fullt ansvar för mina handlingar. Stå för det jag gör och säger. Men jag vill att ansvaret ska vara mitt att ta. Jag önskar inte att någon annan kliver in och tar ett ansvar åt mej. Jag vill ha rätten och friheten att göra både bra saker och heltokigheter. Jag vill ha och ta möjligheten att lära mej saker och utvecklas. På mitt sätt, i min takt. Det är också något jag önskar att du har och gör. På ditt sätt, i din takt.

Så om jag inte låter dina åsikter* påverka mej negativt och slutar att anpassa mej efter dem, gör du samma sak med mina åsikter*?

*faktiska och de vi tror

Lovade att återkomma kring kafferostning. Nu är första försöket gjort och jag har än så länge mest stärkt min tes att det är ett hantverk som kan bemästras och att jag inte är ens i närheten av det (än).

Försöket inleds med många okända faktorer:

• Vilka smaker ”går att få till” med råvaran?
• Hur går ens rostning hemma till?
• Hur lång tid ska det rostas?
• Vilken temperatur ska jag rosta på?
• Hur snabbt kan och ska det svala efteråt?

Efter att ha sovrat terrängen på internet hade jag en ganska god bild av hur första försöket skulle gå till.

• Ugn på 230 grader C.
• Rosttid på 15 minuter (eftersom jag gillar mörkrets).
• Avkylning i durkslag i metall, under omrörning med träslev.
• Mängd orostade bönor: 250 g.

Resten fick gå på volley och improvisation… och det visade sej vara en hel del som fick hamna i den kategorin.

Jag förvärmde ugnen till 230 grader och insåg den första utmaningen… vredet är ju inte jätte exakt, så om jag ska ha något hopp om att kunna återupprepa och lära mej från gång till gång så lär det vara bra att ha en ugnstermometer så att jag vet vad det faktiskt är för temperatur inne i ugnen.

Nåväl, undertiden ugnen värmde sej hällde jag ut de orostade bönorna på en vanlig plåt med bakplåtspapper (som troligen inte alls gjorde varken till eller från, så det blir utan det nästa gång) och spred ut dem så jämnt som möjligt. För min plåt- och ugnsstorlek visade sej att 250 g orostat kaffe var ganska bra mängd. Det hade inte gått med mer.

Sen in med plåten i ugnen och jag satte mej framför som ett barn på julafton framför Kalle. Men jag tror nästan att jag var mer entusiastisk än barnet. Förväntningarna och spänningen gick att ta på!

Medan timern tickade neråt från sina satta 15 minuter kom ett antal insikter som avlöste varandra.

Efter ett tag börjar det ryka lite från ugnsutblåset. Så det är bra att öppna ett fönster. Efter ytterligare en liten stund börjar det ryka ännu mer från ugnsutblåset. Så en fläkt hade varit bra, så att jag hade kunnat blåsa ut röken genom fönstret. En tacksamhet infann sej också – himla tur att jag inte har någon brandvarnare i köket, för om det ryker så här under själva rostningen, hur blir det då när ugnen ska öppnas?

En liten stunds reflektion över dofterna. Jag har förmånen att jobba nära Zoegas rosteri i Helsingborg och har ofta anledning att besöka Karlstad och har där även fått uppleva doften från Löfbergs rosteri. Den här doften var inte i närheten av den den väldoft som kan sprida sej runt ovan nämnda kaffeinstitutioner.

Med spänning följer jag den sakta skiftande färgen på bönorna som började som gröna, ganska snabbt blev lite ljusbeige och slutligen mörka. Eller ja, om jag ska vara ärlig, lite väl mörka. De flesta var mot slutet av de 15 minuterna ganska svarta.

Innan ugnsöppningen tänkte jag kort: antingen lägre temperatur eller kortare tid nästa gång. Eller både också.

Sen kom Lützen på besök i mitt lilla kök, och jag hade inte blivit förvånad om jag sett en Kalle Tolva irra omkring, eller någon av hans Karoliner för den delen. Igen en tacksamhet för att jag inte har en brandvarnare i köket.

Att hälla av (de svarta och högst troligen brända) bönorna från plåten till det förberedda durkslaget var inga konstigheter, men här kom en överraskning som jag inte var beredd på, fnas. Mycket fnas. Troligen något slags skal från bönan som nu helt frisläppt enkelt kan virvla omkring. Så det blev snabbt en ”hej-kom-och-hjälp-mej” situation med stök i köket. Men den fick vänta för att hanteras senare. Nu var kaffebönorna i fokus. Röra runt med träsleven i durkslaget. Åh, vilket underbart ljud. Men åh, så mycket mer fnas! Om jag tyckte det blev mycket från momentet med den korta och relativt städade flytten från plåten till durkslaget så var det ingenting jämfört med var som nu rasade ur alla möjliga hål från durkslaget. Note to self: nästa gång, gör det här över en spann eller i vasken. Inte ståendes i köket så att allt fnas kan få regna fritt och virvla runt dit de känner för.

Oklart hur länge jag rörde runt, men entusiasmen var fortsatt på topp och när jag utan problem kunde hålla i bönorna med handen och känna att de inte brände mej och var i en behaglig temperatur kunde jag inte hålla mej längre. Ner med ett gäng i kaffekvarnen, mala dem och på med kaffebryggaren. Undertiden vattnet rann igenom de nyrostade och nymalda bönorna var det en ypperlig tid att initiera första insatsvågen mot ”hej-kom-och-hjälp-mej”-situationen runt mej.

Fnas har tydligen en medfödd förmåga att kunna ta sej in överallt och sprida sej till de mest otillgängliga ställen som kan finnas i ett kök.

Så, hur smakade kaffet då?

Mja, får ärligt säga att det absolut inte var den godaste kopp kaffe jag smakat. Smaken var förvisso bekant. Lite som att äta den svarta, överdrivet välgrillade delen av korven. Men där bakom nånstans, fanns andra toner som troligen är de jag egentligen var ute efter.

Så efter första koppen kom tänkarhatten på. Alla bönor är ju inte lika svarta. Det finns några som är aningen mindre svarta. Någon enstaka har till och med någon slags brun nyans. Kan de smaka mindre som välgrillad korv och mer som kaffe?

Sorteringsdags. Ut med en godtycklig mängd på en (ljus) tallrik. Efter en lång stunds letande och pillande hade jag så att jag kunde mala till en kopp till. Med mindre hårt rostade bönor.

Den koppen var absolut bättre. Mer av spännande kaffetoner.

Så nästa gång är prio ett kortare rostningstid. Kanske 12 minuter? Temperaturen är en okänd faktor, men får fixa både fläkt och termometer tills det är dags för nästa rostning (som är av en annan sorts kaffeböna). Baserat på det försöket får jag fundera på om och i så fall hur jag vill ta rostningsförsöken vidare. Men en kanske rimlig tanke just nu (känns det som) är att köpa en större mängd av samma sort för att kunna prova lite olika temperaturer och tider och om och hur det påverkar smaken.

Så fortsättning följer! Och närmast får jag bestämma mej för om jag vill dricka upp mitt väldigt mörkrostade kaffe eller om jag ska låta det bli matavfall som kanske blir till bussbränsle eller något annat som kan göra nytta för oss.

Tack för din tid och på återläsande!

Jo, jag får väl bara erkänna på en gång… jag har blivit en kaffenörd.

…och det är skillnad på kaffe och kaffe…

Först tyckte jag inte om kaffe. Alls. Det var vedervärdigt.

Sen hände något när jag var i 30+.

Först var jag lite nyfiken. Drack lite då och då. Nån period ganska regelbundet. Men nja. Inte super impad. Så jag släppte det igen.

Fast forward. Mitt i pandemin, våren 2021. Jag har under en längre period förlorat kampen mot diabetes och greppade ett sista halmstrå och gjorde en Gastric Bypass (magoperation). De sa innan att en av ”biverkningarna” kunde var att smaken ändrades lite. Jo tack! Nästan direkt när jag vaknade upp ur narkosen (nej, det är inte sant, jag skriver det bara för att det ska bli en bra story) kände jag ett starkt kaffesug. 41 år gammal blev kaffe något som inte lägre var brunt och smakade illa. Det blev Kaffe. Nej inte bara Kaffe med stort K, det blev K A F F E!

Där å då hade Espresso House en kaffeprenumeration där det gick att dricka hur mycket kaffe som helst för en fast månadssumma. De gick inte i vinst på mej kan jag säga. Som trogen tågpendlare passerade jag ett EH minst en gång varje vardag och inte så sällan behövde jag vänta lite… och vad bättre sällskap än en… just det… kaffe?!

Tidigt stod det ändå klart för mej, det är skillnad på kaffe och kaffe. Det första jag landade in i var att jag gillar mer mörkrostat än mellanrostat. Mörkrostat och starkt. Det är min ”go to” kopp.

Men det stod också klart för mej ganska tidigt att jag ändå gillar lite variation. Så första steget var att hitta ett vardagskaffe och ett helgkaffe. Två olika sorter. Lite variation, å lite guldkant på helgen.

Sen började jag nyfikna mej på lite olika bryggmetoder. Presskaffe. Mokka bryggare. Espressomaskin. Färskmalet kaffe. Dropp bryggning (V60 eller Pour Over). Fukta kaffet innan och låta det öppna upp sej. Olika temperaturer på vattnet. Flergångsfilter. Olika färg på filter. Olika tillverkare. Skölja eller inte skölja. Filtrera vattnet. Vatten från flaska. Smaksatta kaffebönor. Clever Dripper. Chemex. European Coffee Brewing Centre (ECBC) certifieringar för bryggare. Malningsgrad. Doseringar i gram (för både kaffe och vatten). Förvärmning av kopp. Ja, du hör. Oändliga möjligheter.

Senaste djupdykningen är att rosta kaffebönor själv hemma. Inte för att jag tror att jag på något sätt kan mäta mej med riktiga kafferosterier, men spännande att prova. Metoden jag tänker prova är rostning på plåt i ugn och nedkylning i plåtdurkslag. Får återkomma om hur det gick.

Nuvarande standarduppsättning är:

• Vardagskaffe, mörkrost. (Gärna Forza!)
• Helgkaffe, mörkrost. (Gärna Maria Zoega)
• Finkaffe, mörkrost. Hela bönor som mals. (Ofta annat mörkrost, exempelvis från Arvid Nordqvist Festivia eller Franskrost)
• Smaksatt kaffe, choklad eller apelsin och choklad. Hela bönor som mals.
• Lyxdroppkaffe, inte mörkrostat. Gärna fruktiga toner och olika sorter, helt från olika delar av världen, olika rosterier och olika rostningsgrader. Givetvis hela bönor som mals.
• Kvällskaffe, koffeinfritt mörkrost. (Zoegas)

Nuvarande favvo metoder, förutom kaffebryggare (givetvis certicierad enligt ECBC) är V60-droppkaffe.

Där har jag också lärt mej från Bruket (Café i Helsingborg) att även serveringen har betydelse. Så numer dricker jag även V60-droppkaffet hemma i en vacker liten mugg, snarare än vardagsmuggen som innehåller större volym.

Har också möjlighet att köra Press-kaffe och variant av Chemex-bryggning hemma. Men mest bang for the Buck (enligt mina smaklökar) är bryggkaffe + V60.

(Å nej, jag är inte sponsrad av Zoegas, EH eller Bruket, men kan möjligen anklagas för att vara lokalpatriot!)

Under en helt vanlig dag, varje dag, snurrar det massor med tankar och känslor i mej. Och en hel del annat också. Ett stort brus av grejer som jag behöver förhålla mej till och inte allt för sällan fatta beslut kring.

Vissa saker är ganska enkla för mej att förhålla mej till.

• Sugen på kaffe? Dricka kaffe.
• Trött? Sova.
• Känsla av stress? Stanna upp och andas. Lyssna inåt.

Ytterligare andra är, om inte enkelt, så tydligt vad jag ska välja och hur jag ska bemöta:

• Blir jag ledsen? Acceptera. Släpp fram sorgen. Eventuellt kommunicera. Dela med mej.
• Blir jag arg? Acceptera. Lyssna på vad ilskan vill berätta. Eventuellt kommunicera. Dela med mej.

Sen finns det ytterligare annat som än så länge är oklart för mej. I vissa fall oklart vad det är. I andra fall oklart hur jag ska och kan hantera och möta det.

Men en vis teolog, Reinhold Niebuhr, skrev 1926 en riktigt bra bön. Sinnesrobönen. När jag först mötte den var det i form av första raden, den inledande meningen. Men den finns i sin ursprungliga längre version, vilken ger mej än större och tydligare perspektiv och sammanhang.

Utifrån den har jag landat i att allt som jag då inte riktigt förstår hos mej själv, det jag ännu inte lärt mej att förhålla mej till eller löst hur jag ska hantera…

• …påverka det jag kan, vill och har energi att påverka…
• …lämna över ansvar åt andra, det som inte är mitt att ta eller som jag har möjlighet att påverka…
• …lämna över till livet (Gud?), det som är större än mej som jag inte har någon påverkansmöjlighet på…

Även om det låter enkelt, så är det något jag tränar på varje dag… och det är ett verktyg som hjälper mej och faktiskt håller vad det lovar och utger sej för att vara… det ger mej sinnesro.

(mer …)

Ganska ofta kommer jag på mej själv med att följa inlärda och väl inövade ryggradsbeteende eller beteenden som kommer ur en del av mej som inte är så sund, där självkritik och lågt egenvärde tycks diktera tankar och val.

I en del av de stunderna lyckas jag bryta det destruktiva och har hittat tre frågor som jag i min inre dialog kan ställa mej.

Vem gör jag det här för?

Är det bra för mej?

Finns det ett bättre alternativ?

Om jag tillexempel står i affären med en Pingvinstång i handen, trots att jag bestämt mej för att jag inte ska äta nån sån, så kan frågorna hjälpa mej.

Vem gör jag det här för? Mej själv. Det påverkar ingen annan.

Är det bra för mej? Nej, det är ju inte det.

Finns det ett bättre alternativ? Ja, många, låta bli, eller köpa något annat som jag kan mumsa på istället, kanske lite nötter eller bär.

Men det kan ju också vara så att jag står där framför erbjudandet med 3 stora chokladkakor till ett grymt bra kampanjpris. Då kan Pingvinstången faktiskt vara det bättre alternativet. Trots att det inte är bra för mej.

De här frågorna funkar i många situationer. När jag inte är sugen på gymmet.

Vem gör jag det här för? Mej själv. Det är bara jag som påverkas av att jag inte går till gymmet.

Är det bra för mej? Nej, det brukar inte vara bra för fysisk, mental eller känslomässig hälsa när jag skippar gymmet.

Finns det ett bättre alternativ? Ja, istället för att skippa väljer jag att gå dit.

Men en annan gång kan det bättre alternativet vara att stanna hemma och vila eller välja en promenad istället, för att hindra att en förkylning eller något annat otyg i kroppen ska bryta ut.

Jag använder frågorna för att dynamiskt hitta en väg fram i min annars ganska fyrkantiga, väloljade och förutbestämda värld som jag har skapat för mej själv. Jag mår bra i rutiner. De är grundade i bra beslut jag har fattat och förankrat i mej själv. Men en rutin kan vara ganska oflexibel. Livet, och min dagsform, tycks vara allt annat än oflexibelt. De tycks fara högst varierande och nyckfullt godtyckliga. Så frågorna blir ett verktyg för mej att navigera. I bra situationer och i dåliga situationer. Som små påminnelser om att vara närvarande här och nu. Lyhörd för mej själv i stunden.

Jag tillhör den skaran som gillar när det är som vanligt. Rutiner är bra. Det som funkade igår, funkar lika bra idag. Hjulspår är bra. De är lätta att följa. Kräver inte så mycket ansträngning.

Men det finns ju så klart en baksida med det också. Alltid samma hjulspår, alltid samma upplevelse. Vyn runtomkring ändras inte mycket. Visst, viss förändring i form av årstidsväxlingar. Men samma beteende leder onekligen till samma resultat. (Vilket är andra sidan av Einsteins mynt när han präglade: ”Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.”)

Så därför, när jag min vana trogen låter mej ledas av mina egna fotspår, blev det en mindre katastrof när mina hörlurar som jag hade på gymmet slutade funka. År av trogen tjänst gjorde att de drog sin sista suck. Kaos. Kaos och panik. Kaos, panik och katastrof. Kaos, panik, katastrof och ytterst onödigt, orimligt och orättvist! Men, nåja, det är väl ”bara” att införskaffa ersättningslurar… fast vilka då? Där kom första klurigheten i lurigheten. Jag är ju ljudnörd och har lite pretentioner. Mina förra lurar var i klassen dyrare. Min nuvarande plånbok medgav inte riktigt det, inte med gott samvete i alla fall. Så det fick bli ett budgetvänligare alternativ. Men ve och fasa. Även om jag med nöd och näppe kunde acceptera ljudbilden under träning, så var de för moderna och hade nån slags touch-kontroll som gjorde att varje gång jag vill rätta till en lur och trycka den på plats i örat, så stannade musiken. Störigt. Men, i andan av självutnämnd teknikkunnig borde väl upprepad rörelse sätta igång musiken igen? Kan ju tyckas att det borde vara så lätt. Godtyckligt då och då var det också så. Men oftast behövdes telefonen tas upp, öppnas och manuellt återstarta musiken inne ifrån appen. Lätt inte användarvänligt. Därför gick mina tankar enkelspårigt till hur ska jag lösa detta nu då? Köpa nya och andra lurar var ju det enda och självklara svaret.

Tills en annan sida av mej gjorde sej påmind och tyckets styra mina steg och tankar i andra riktningar. Eftersom jag inte riktigt älskade lurarna hade jag inte riktigt koll på dem… de bara låg där i väskan och existerade endast för mej under stunden de användes, inte annars. En förnekelse och blind fläck. Så inför ett pass var de så klart urladdade. Attans bananer! Vad göra då?! Går det ens att träna utan musik i öronen.

Ja, visade det sej. Det går att träna utan (egen) musik i öronen. Så nästa pass blev också utan (egen) musik i öronen. Men då uppstod ett oväntat skav. Varför skulle jag bära med mej telefonen överallt när jag nu inte behövde den för att spela musik. Mycket enklare att lämna den i skåpet och bara bära med vattenflaskan. Och efter några pass utan lur och lurar, en ny insikt. Att träna utan ger en slags paus från de där digitala lockelserna. Det gav också distans och perspektiv. Andra typer av tankar. Men kanske framförallt. En närvaro i träningsstunden som jag inte upplevt tidigare. Otroligt behaglig.

Så när mina gamla lurar la av, och jag fick ett problem att brottas med, för att fortsätta i mina gamla hjulspår, var lösningen inte att fortsätta på inslagen väg. Belöningen och lösningen låg istället i att byta spår. Dessutom på ett sätt som mer harmoniserar med mina inre önskningar och värderingar… och som bonus; mer planetvänligt ur många aspekter… (planet som i under fötterna och ovanför axlarna…)

Anonymiteten inom tolvstegsprogram är viktigt. En grundsten. Jag har full respekt för den. Utan anonymiteten skulle troligen tryggheten försvinna. Många skulle inte våga ta del av gemenskapen eller programmen. Färre skulle bli hjälpta av de fantastiska program som finns och förbli utanför den otroligt varma gemenskap som kan infinna sej inom grupperna, både lokalt, nationellt och internationellt.
Det är också viktigt att tolvstegsprogrammen inte får några frontfigurer eller reklampelare. Det skulle motverka syftet, både för programmet och för den tillfrisknande individen.

Principiellt är det också sunt. Om jag skulle bli ett ansikte utåt för ett tolvstegsprogram, sen rasa ner i min egen avgrund och åter hänge mej åt mitt beroende, så skulle det så klart svärta ner tolvstegsprogrammet och dess rykte. Det funkar ju inte. Naturlig reaktion tänker jag, men ändå inte. Tolvstegsprogrammet är för mej både medicin för att lindra beroendesjukdomen och ett andligt gym. (Egentligen är det så mycket mer, kärlek, gemenskap, omtanke, pepp… listan kan göras lång.) Slutar jag ta min medicin (gå på möten) och träna i mitt andliga gym (dialoger och delningar med andra inom gemenskapen), så kommer sjukdomens grepp om mej tillbaka och jag kommer troligen återfalla i beroendebeteende igen. Men då är ansvaret mitt. Det är jag som inte tagit min medicin, eller gått till mitt andliga gym. Skulle jag sluta gå och träna på ett vanligt kroppsligt gym och sluta med den träningen och börja äta onyttigt, så skulle nog ingen komma på tanken att skylla på gymmet för att jag föll tillbaka i gamla vanor och beteenden med en chipspåse i knäet, i soffan framför TV:n varje kväll. Trots det så ser jag ändå risken i att tolvstegsprogrammet skulle beskyllas för att inte fungera om jag publikt skulle ses i ett återfall.

Anonymiteten är viktig, både för att skydda mej som individ och skapa en trygg sfär för mej, men framförallt för hela tolvstegsrörelsen och för dess fortsatta arbete i sina respektive grenar.

Om du, som jag, känner att beroendet har tagit överhand och gått över styr, så finns det hjälp att få inom tolvstegsrörelsen. Grenarna är många och det är troligt att det finns någon som passar just dej och ditt beroende.

Det är ett tufft arbete, och det är du som behöver göra det. Ingen kommer göra det åt dej. Men tillsammans med andra likasinnade går det. Tillsammans. Ni kommer växeldra. Ge och ta. Stödja och stöttas. Du för din skull, de andra för sin. Ni alla för er gemensammas skull. Gemenskapen är stark. Stegen är jobbiga, men nyttiga. Framförallt fungerar dem om du är villig att göra jobbet. Sen finns det en annan styrka inom programmet. Den andliga biten. När gemenskapen bidrar till trygghet, igenkännande och tillhörighet, när du kämpar på att göra ditt eget fotarbete, så finns det också en högre makt, en andlig sida. Den är inte gemensam, den är din. Din bild av något som är större än dej själv. Detta större är också något som delas i gemenskapen, men inte definieras av gemenskapen. Du har din bild. Jag har min.

Generellt ser jag det som att jaga likes, oavsett vilken källa det kommer från, är något som matar mitt destruktiva ego och som får mej att tappa fokus från det som jag anser är viktigt.

Jag trodde först att det bara gällde på sociala media, Facebook, Instagram och så vidare. Så min lösning var så klart att stänga mina konton på de här plattformarna. Så fort det finns en chans att ge likes, så fort jag känner ett behov efter att ha lagt ut ett content, överdrivet besatt gå dit om och om igen för att kolla spridning, räckvidd, likes, etc, väck å stäng! Det gynnar mej inte på något sätt.

Sen kom jag på att det här beteendet finns på fler ställen och på fler sätt. Statistikmotorer på alla mina webbsidor. Streamingstatistik för videos och låtar. Försäljningsstatistik för böcker. Så jag har gjort lite olika val för att skydda mej själv från en för mej meningslös och destruktiv likes-jakt som bara matar mitt destruktiva ego.

*Sociala medier: Avsluta alla.
*Video content på YouTube: Än så länge ligger det publicerade uppe, och jag överväga att ta ner de redan publicerade videorna – videos är ju inte min ”core business”. Det är inte det jag brinner för att göra, det är snarare en distraktion och tidstjuv.
*Besöksstatistik på mina hemsidor: Något jag har stängt, tagit bort och avaktiverat.
*Streams från musiken: Finns tillgängligt både från min distributör och Spotify, men något jag aktivt väljer att inte kolla på.
*Bokförsäljningsstatistik: Finns tillgängligt via förlaget, men något jag aktivt väljer att inte kolla på.

Med ovan saker borta ger det plats, tid, energi och fokus åt det jag vill ägna mej åt. Skapa content. Skriva en bok, utforska ljud, melodier och harmonier i en låt, skapa någon slags spel, skriva ett inlägg här, sitta och filosofera och fundera, läsa en bok, lyssna på musik, promenera i naturen, träna, äta, dricka gott kaffe, umgås med nära och kära, ha givande dialoger, ge av mej själv, mitt engagemang och min tid till de sammanhang där jag väljer att engagera mej.

Jag har bytt FOMO (Fear of missing out) mot JOMO (Joy of missing out) eftersom det ger mej möjligheten att EWM (Enjoy what matters).

Ett annat perspektiv på samma tankar är att jag önskar och behöver sluta jaga bekräftelse utifrån och bekräftelse från andra och ersätta det med inre bekräftelse av mej själv, från mej själv. En nöjdhet och tacksamhet som kommer utifrån vem jag är snarare än vad jag gör.