Jag har insett att det går att byta perspektiv. Jag har lyckats vända mej om och ser nu något helt annat.
Förr tittade jag åt vänster i bilden. Ovanför mej, det som styrde, fanns beroendesjukdomen. Det jag hade blicken fäst på framför mej var beroendet (och allt planerande, smusslande, skyddande och hemlighållande kring det). Det var den riktningen min energi och mitt fokus hade.
Nu har jag fått ta del av ett annat perspektiv. Jag lyckades vända mej om och ser nu åt höger i bilden. Där ovanför finns nu min högre makt. Gud säger en del. Universum säger andra. Ödet. Livet. Ja, kalla det vad du vill. Det där som är större än mej och mitt jag. Den där kraften som kan guida och överraska. Som kan lotsa på okända stigar dit jag själv inte styrt mina steg. Framför mej ser jag istället livet. Med allt som hör till det. Toppar och dalar. Glädje och sorg. Hela livet, med alla dess beståndsdelar.
Den där triangeln som jag har bakom mej kommer aldrig att försvinna. Då och då har jag vänt mej om igen, utan att jag tänkt på det. Då behöver jag påminna mej om att jag kan vända mej om igen, och vips. De andra sakerna är tillbaka.
Det är mer berikande för mej att titta åt höger än att titta åt vänster. Livet är ju magiskt och jag är tacksam för att jag har fått det perspektivet och att mina steg framåt nu leds av någon (något) större än mej själv.