Under en helt vanlig dag, varje dag, snurrar det massor med tankar och känslor i mej. Och en hel del annat också. Ett stort brus av grejer som jag behöver förhålla mej till och inte allt för sällan fatta beslut kring.
Vissa saker är ganska enkla för mej att förhålla mej till.
- Sugen på kaffe? Dricka kaffe.
- Trött? Sova.
- Känsla av stress? Stanna upp och andas. Lyssna inåt.
Ytterligare andra är, om inte enkelt, så tydligt vad jag ska välja och hur jag ska bemöta:
- Blir jag ledsen? Acceptera. Släpp fram sorgen. Eventuellt kommunicera. Dela med mej.
- Blir jag arg? Acceptera. Lyssna på vad ilskan vill berätta. Eventuellt kommunicera. Dela med mej.
Sen finns det ytterligare annat som än så länge är oklart för mej. I vissa fall oklart vad det är. I andra fall oklart hur jag ska och kan hantera och möta det.
Men en vis teolog, Reinhold Niebuhr, skrev 1926 en riktigt bra bön. Sinnesrobönen. När jag först mötte den var det i form av första raden, den inledande meningen. Men den finns i sin ursprungliga längre version, vilken ger mej än större och tydligare perspektiv och sammanhang.
Utifrån den har jag landat i att allt som jag då inte riktigt förstår hos mej själv, det jag ännu inte lärt mej att förhålla mej till eller löst hur jag ska hantera…
- …påverka det jag kan, vill och har energi att påverka…
- …lämna över ansvar åt andra, det som inte är mitt att ta eller som jag har möjlighet att påverka…
- …lämna över till livet (Gud?), det som är större än mej som jag inte har någon påverkansmöjlighet på…
Även om det låter enkelt, så är det något jag tränar på varje dag… och det är ett verktyg som hjälper mej och faktiskt håller vad det lovar och utger sej för att vara… det ger mej sinnesro.