Vad innebär det att leva?

Det är en ganska stor livsfilosofisk fråga. Jag absolut inte säker på att jag har svaret än, eller att jag någonsin kommer att få svaret. Men jag har fått perspektiv i frågan.

När jag växte upp hade jag en ganska vag bild av vad det innebar att leva… jag hade en slags föreställning om att meningen med livet var att bli vuxen… och att vuxna hade koll på allt och liksom visste hur det ”skulle vara”… de flesta vuxna i min uppväxt var relativt lika… jobb, villa, bil, familj (som fortfarande bestod av kärnfamilj eller hade formats om i någon variant), på något sätt engagerad i samhällsfrågor och/eller politiska frågor. Följa nyheter och prata om vad som händer i omvärlden.

Skolans perspektiv (för mej) var en snitslad bana genom fördefinierade kunskapsmål. Det fanns rätt och fel svar. Bra eller mindre bra prestationer.

Fritidsintressen var för mig musik, sång, dans, simning. Alla började i glädje och nyfikenhet, men formades sakta om till prestation och tävling. Ökad kvalitetsnivå. Vinna tävling. Bli bättre. Uppträda. Prestera.

Ingenstans pratades det om hur det var att leva. Det förmedlades bara en subtil bild av ”hur det skulle vara”.

Som 15 åring mötte jag något annat, en slags ny gemenskap inom kyrkan. Kyrkan. De pysslade ju med tro och Gud och sånt… religion. Ett annat slags färdig-paketerat livskoncept som skiljde sig väldigt mycket från det jag såg från andra håll. Här fanns också (både annat, nytt och snarlikt med mina befintliga uppfattningar) rätt och fel. Bra och dåligt. Jag uppfattade då, möjligen utan nödvändiga referensramar och med mycket oerfarenhet, att även här handlade det om att prestera, leverera, leva upp till, men med två ganska stora skillnader. Det gjordes i någon slags gemenskap. En tillsammanshet. Och, det var också okej att misslyckas. Det var okej att vara mänsklig. Att inte lyckas. Det var underförstått (för mej) att när jag inte lyckades, så var det bara att kavla upp ärmarna och försöka igen. Det uppmuntrades inte att misslyckas, men det var mer accepterat och på sätt och vis förväntat. (Påminner om att det fortfarande är min upplevelse och mina perspektiv.)

I allt det här hade jag någon inre känsla av hopplöshet. Jag passade inte in. Jag var inte som andra. Jag ville inte det där som andra, det där som samhället, vuxna eller kyrkan förväntade sig av mig. Ovan att förstå, formulera, prata om (för all del, kanske också saknade språk, erfarenheter och referensramar för att kunna formulera) de stora känslor som fanns inom mig gjorde att jag hittade alternativa sätt att hantera. Mer destruktiva sätt. Känslan av utanförskap och att vara annorlunda övertygade mig dessutom att jag behövde hantera allt själv. Min väg blev matmissbruk och ätstörningar. Andra missbruk. Ett liv och en version av mig i det offentliga och publika rummet när andra såg, en annan version av mig när jag var ensam och dörren mot omgivningen var stängd. (I retrospekt efter att ha läst Dr. Jekel och mr. Hyde kan jag fullkomligt relatera till känslan av att båda personligheterna är helt fullkomligt sanna och äkta och att den personlighetsbilden som matas, tränas och får mest plats är den som utvecklas mest, utan att den andra förblir mindre sann eller äkta.)

Det var min väg in i livet. Den startpunkt jag stod på när jag trodde att det var dags att börja leva livet, när jag var klar med skolan och skulle börja leverera på alla de där förväntningarna som fanns på mej och påbörja min prestation som vuxen.

Om jag hade kunnat möta mitt yngre jag idag och förmedla något av det jag lärt mig och förstått hittills så skulle jag vilja säga ungefär så här:

Livet handlar inte om vad du gör, vad du presterar, resultat eller vad andra tycker, tänker eller förväntar sig av dej.

Ditt liv är en lång kedja av händelser val och konsekvenser. Vissa saker kan du påverka, andra inte.

Det viktiga är att du hela tiden lyssnar inåt och lär känna dig själv. Vad blir bra för just dej, vad är värt något för dej? Det är okej att försöka och även om det inte blir som tänkt är det inte att misslyckas, det blir en lärdom.

Samla på dig så många olika upplevelser och erfarenheter som möjligt. Så fort något känns bra, försök göra mer av det. När något inte känns bra, försök rensa bort och gör mindre av det. Hela tiden utifrån vad du kan påverka. Sånt du inte kan påverka, lär dig att förhålla dej till det.

Det finns en balans i det som är obekvämt och skaver. Vissa saker är obekväma och skaver för att de inte passar och det är direkt fel för dej. Andra saker är obekväma och skaver för att de är ovana och du lämnar det som är bekant för dej och växer och utvecklas. Om du lär dig skilja på dessa två är det lättare att växa och utvecklas som människa. Om du lär dig det kan du lättare göra val. Sånt som är obekvämt och skaver behöver inte vara negativt, ibland är det bra att härda igenom det för att se vad som finns på andra sidan. Det enda sättet är att göra det, möta det. Vissa saker blir bra, andra inte. Det är lärdomar att ta med till senare.

Ta dig inte an livet ensam. Omge dig med människor som är äkta, som peppar och stöttar dej, som utmanar dej, som också brottas med egna utmaningar och upptäck livet tillsammans med dem. Hellre färre och äkta än många och oäkta.

Låt livet förändras. Det kommer göra det vare sej du vill det eller inte. Var med och påverka där det går, åk med när du måste. Hantera det du behöver hantera. Försök hela tiden skapa så bra förutsättningar för dej själv som möjligt.

Ta ansvar för dej själv och dina handlingar, tankar, åsikter och känslor. Lämna inte bort ditt ansvar till någon annan och ta inte heller någon annans ansvar åt dem. Du gör dina val och får ta dina konsekvenser, andra får göra sina val och möta sina konsekvenser.

Det finns inget universellt ”rätt sätt” att leva, men det finns sätt som passar dej bättre än andra. Välj dem.

Hela tiden lyhörd mot dej själv. Är din insatts, engagemang och energi värd det? Eller tar det mer än det ger? Hur långt ska du pusha?

Vad kan du ge till andra och vad kan andra ge till dig?

För mig handlar det inte om ett förhållande 1:1. Har jag mer energi att ge delar jag gärna med mig av det jag kan, oavsett om jag i stunden eller från personen får tillbaka exakt lika mycket. En annan gång är det omvänt, jag behöver få och ta emot, kanske från någon jag gett till, kanske från någon annan. Jag tror att det balanseras ut under livets gång.

Lyssna på dej själv. Alltid. Kämpa när det är värt det för dej. Gå där ifrån när det inte är det. Gör aktiva val när du kan påverka och som är värt att påverka. Förhåll dig till det andra.

Möt livet. Ta tillvara på möjligheter. Någon lär ha sagt att du ångrar saker du inte gjort mer än saker du gjort. Jag tror att det är sant.

Känslor är viktiga, de är ett sätt att förstå livet och tolka det som händer runt om dej. Tankar kan vara en motpol som förminskar känslan eller något som förstärker känslan. Alla tankar och känslor är värda att bekräfta. Men alla tankar och känslor du har är inte sanna. Du är inte dina tankar eller dina känslor. Du har tankar. Du har känslor. En jobbig känsla eller tanke kan du hantera och lära dej av. En positiv känsla eller tanke kan du hantera, kanalisera och lära dej av. Du har alltid val. Vilken jobbig tanke eller känsla som dyker upp inom dej så kommer den att försvinna över tid. Påverka dej mindre över tid. Alla tankar och känslor förlorar sin intensitet över tid. Positiva så väl som negativa. Njut av de positiva, hämta ut så mycket gott ur dem som det bara går. Uthärda de negativa och ta dej igenom dem. På ditt sätt.

Viktigast av allt kanske. Lev ditt liv, på ditt sätt. Låt andra leva på sitt sätt. Försök inte anpassa dig till andra, anpassa hellre ditt liv och ditt umgänge till dej. Dina val till bra saker för dej. Våga leva. Våga lära. Våga uppleva. Våga njuta. Våga älska. Våga vara dej själv.

Tillsammans med andra. Inspirera och inspireras. Lär och lär av. Utmana och utmanas. Ge och ta emot. Livet är vacket.