TL;DR-varning.
När jag var riktigt liten, typ 4-5 år, var jag helt tvärsäker på vad jag ville bli. I alla fall i fem minuter i stöten. Det var det vanliga: Lokförare, Polis, Militär, Brandman. Astronaut. Dinosauriejägare. Helikopterpilot. Bonde.
Pappa, morfar och farfar jobbade inom järnvägen, så lokförare var ofta på tapeten.
Sen blev jag lite äldre, och då var jag absolut inte tvärsäker längre. Inte det minsta faktiskt. Totalt förvirrad. Hade ingen aning om vad jag skulle bli när jag blev stor. Eller visste vad jag ville bli när jag blev stor. Men jag hade fattat att det faktiskt var skillnad på vill bli och ska bli. Vissa vuxna verkade glada för sina jobb. Min tolkning var att de som barn visste vad de ville bli när de blev stora – och så blev de det. Andra vuxna verkade inte vara så glada för sina jobb. Min tolkning var att de som barn nog visste vad de skulle bli när de blev stora – och så blev de det. Men det blev inte så bra.
Jag visste varken det ena eller det andra. Men jag visste att jag var rädd för att välja fel.
Att bli en sån där vuxen som inte verkade glad och ändå fortsätta gå till ett jobb dag ut och dag in, fast de inte ens gillar det, det skrämde mej. Det gör det faktiskt fortfarande.
Så plötsligt var jag inte så himla liten längre. Inte för att jag kände mej speciellt stor. Eller klokare. Bara större rent kroppsligt. Lite mörkare röst. Lite fjunigare på hakan och fläckvis på andra ställen i ansiktet. De andra ställena i ansiktet var grogrund för finnar. Och då var det tydligen dags att göra ett sånt där val – vad vill/ska du bli när du blir stor? Det är dags att välja gymnasieutbildning nu. Och det jag underförstått läste mellan raderna, fast ingen sa det rakt ut, var att om jag väljer fel nu, så är det kört resten av livet.
Jag hade tur. Samma år jag skulle välja gymnasieutbildning hade Ängelholms gymnasieskola fått för sej att testa ett nytt utbildningskoncept. Blanda naturvetenskap, elektronik och data. Tre områden som råkade intressera mej. Än mer tur var att mina betyg räckte för att också komma in. Det var ett sånt där val som egentligen inte var ett riktigt val. Det var ett val som lämnade fler dörrar öppna på andra sidan än min uppfattning om vissa andra gymnasielinjer.
Sen hände nåt. Min farmors fel helt och hållet. Konfirmationsdags. Inget för mej. Till farmors stora besvikelse. I något av våra samtal muttrade hon lite besviket något i stil med: men du kan ju i alla fall gå dit och lyssna och se vad det är, gillar du det inte behöver du ju inte fortsätta… Det lät ju onekligen rätt klokt. Och då på den tiden när jag var 14-15, ansågs skrynkliga människor till rätt stor del vara kloka. I alla fall de flesta. Och farmor var skrynklig. Så jag valde att lyssna på henne och gick dit, fast besluten om att jag skulle gå därifrån igen.
Men jag hade fel – som så många gånger i livet. Jag gick inte därifrån. Jag stannade.
Först under konfirmationstiden där jag också hängde med i ungdomsgruppen. Jag hittade gemenskap. Jag hittade människor som pratade om riktiga och viktiga saker. Livet. Tro. Gud. Inte för att de två sistnämnda var något jag hade något större intresse i, men det var ändå intressanta teoretiska och filosofiska samtal som grodde under paraplyerna tro och Gud. Livet däremot. De samtalen fascinerade mej enormt. Det kändes som det var något nytt som jag inte riktigt hade hört talas om tidigare. Det var något annat än vardag som jag mest hade upplevt dittills. Men nu fick jag lite perspektiv på vardag och kunde se att det absolut fanns liv däri. Men det fanns också massa andra aspekter av liv.
Ett frö såddes och jag stannade kvar inom kyrkan, som självutnämnt icketroende, men glad för gemenskapen, värmen, acceptansen och välkomnandet. Jag stannade inom kyrkan i ca 7 år, med varierande engagemang från inget till frivillig-ledare i barn- och ungdomsverksamheterna. Åkte på läger. Paddlade kanot. Sjöng i kyrkan. Snackade. Skrattade. Såg andra sidor av människor än jag gjort – och gjorde – i vardagen. Det fanns liksom en annan människa innanför skalet som människor hade i vardagen.
Det fröet som såddes, det grodde till en tanke. Tänk om jag skulle bli präst. Så härligt att få snacka med människor hela dagarna, om riktiga och viktiga saker. Om livet. Ja, just det – och det där om tro och Gud också. Inte för att begravningar lockade nämnvärt. Roligare med dop och bröllop. Roligare med konfirmation och ungdomar. Roligare med barngrupperna och stim och stoj.
Men efter gymnasiet var det dags för fler livsavgörande val. En dörr hade jag redan stängt. Lumpen. Inget för mej. Absolut inte! Min inre femåring fick protestera bäst han ville, några vapen skulle jag definitivt inte hantera.
Det valet fick en direkt konsekvens som blev ytterst lyckosam för mej, eftersom det var första steget i en händelsekedja som lett mej hit där jag är idag.
Min far, högst välmenande, tyckte att om jag inte ska göra lumpen behövde jag åtminstone göra något ett år där jag ”inte fick” bo hemma. (Så klart hade jag fått det.) Men det var en välment knuff ut ur boet, och med all önskvärd tydlighet var jag välkommen hem igen efter året borta. Det fanns ingen kravklausul på vad jag skulle hitta på. Eller inte hitta på. Bara: inte hemma.
Redan som 10-åring hittade jag musik, ljudutrustning och datorer. Teknik. Och efter gymnasiet, när jag inte lyckats bli klokare på vad jag skulle/ville bli när jag blev stor, utan bara hade lyckats åldras tre år till, dök det upp en möjlighet att plugga ”ett fjärde gymnasieår” på en påbyggnadsutbildning i ljudteknik och ljudproduktion. I Surahammar. Geografi var inte det ämne som glänste starkast i mitt betygsdokument, men jag visste att Surahammar inte var hemma. Jag såg det som att jag skulle få leka med ljud, teknik och sladdar i ett år, samtidigt som jag uppfyllde fars ”inte bo hemma”. Dessutom, jag hade ännu en gång duckat frågan vad jag vill/ska bli när jag blir stor. Fortfarande livrädd för att välja fel och med denna möjligheten kunde jag skjuta upp valet ett år till. Bingo!
Efter det året halkade jag på ett bananskal igen och lyckades ytterligare en gång ducka den ödes mättade frågan: vad ska/vill jag bli när jag blir stor?!
Bananskalet fick mej att glida in på ett teknikjobb på radio i Stockholm. En förlängning av ”inte hemma” trots att dörren med ”välkommen hem igen”-skylten fortfarande var öppen.
Efter ungefär fem år på det jobbet där jag fick förmånen med att jobba med mitt intresse och min hobby, ljud, musik, sladdar och teknik, så höll jag andan och tänkte: nähe – nu är det väl ändå dags att rycka plåstret och fatta det där beslutet. Det enda halmstrået jag egentligen hade att greppa var det där med präst. Så jag sökte – och kom in – på prästutbildning. Men. Livet stökade lite. Blev inte beviljad studielån för jag hade sålt lägenhet och ”tjänat för mycket pengar” året innan. Ja, givetvis var det flera faktorer, men de samverkade i riktning – plugga in just nu. Så mitt val att rycka plåstret och rädslan för att välja fel gjorde det väldigt enkelt att backa ur initiativet. Det hjälpte också till att jag hade fina och goa kollegor på radion, att jag trivdes där och att jag hade en fantastisk chef som välkomnade mej tillbaka – trots mitt lilla stökiga stickspår.
Fast forward. Två år till. Nu dök ett nytt bananskal upp att halka på. Nyfikenheten ledde mej in i förändring. Jag blev yrkessoldat ett tag. (Ja, jag minns att jag inte ville göra lumpen – även varför jag inte ville, men det fanns något lockande där och då.) Så jag fick möjligheten att prova något helt nytt, fortfarande helt safe utan att behöva göra det där valet som hängde över mej och skavde.
Sen följde fler bananskal och jag har glidit fram och tillbaka genom yrkeslivet och samlat på mej erfarenheter och nyfiket utforskat möjligheter när de presenterats.
Nu är jag plötsligt 45+ och har egentligen inte kommit mycket närmare frågan om vad jag ska/vill bli när jag blir stor. Drygt 30 år efter jag först ställde mej frågan och behövde göra ett val för att ta mej första steget närmare den punkten.
Men så i morse kom en insikt. Det var en väldigt befriande tanke.
Om jag inte är på väg någonstans. Kan jag då gå vilse?
Jag är otroligt privilegierad som är nöjd med att flyta med i livet. Har tur som fått låta min nyfikenhet guida mej och fått möjligheter av och i livet (…och kanske av den där Guden som det nämndes lite om tidigare) som har lett mej hit där jag är idag. Samtidigt som jag har fått umgås med mina intressen. Samtidigt som jag fått träffa många härliga (och ett fåtal mindre härliga) människor. Fått se många olika platser. Pyssla med olika saker. Få lära mej olika saker. Få flera perspektiv på fler saker än jag trodde fanns. Sett mer liv än jag visste fanns. Visst, jag har också varit fast i vardag tid till annan. Men jag kan se att det i min vardag och i andras vardag också finns liv.
Så just nu känner jag: jag är inte på väg mot något specifikt mål. Jag flyter med. Jag behöver inte göra det där valet. Jag är. Det räcker. Jag vill egentligen bara vara glad och lycklig. Jag vill egentligen inte vara/bli stor. Jag vill bara vara den jag är. Göra det jag gillar. Må bra. Fortsätta vara nyfiken. Fortsätta hänga med sköna människor. Fortsätta umgås med mina intressen. Bara vara, se vad livet bjuder mej på, se vad för möjligheter som dyker upp.
Det är okej. Jag varken vill eller behöver bestämma mej. Jag kan släppa det valet. Så skönt. Så befriande!
Jag är inte på väg någonstans, så jag kommer inte gå vilse!