Jag tillhör den skaran som gillar när det är som vanligt. Rutiner är bra. Det som funkade igår, funkar lika bra idag. Hjulspår är bra. De är lätta att följa. Kräver inte så mycket ansträngning.
Men det finns ju så klart en baksida med det också. Alltid samma hjulspår, alltid samma upplevelse. Vyn runtomkring ändras inte mycket. Visst, viss förändring i form av årstidsväxlingar. Men samma beteende leder onekligen till samma resultat. (Vilket är andra sidan av Einsteins mynt när han präglade: ”Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.”)
Så därför, när jag min vana trogen låter mej ledas av mina egna fotspår, blev det en mindre katastrof när mina hörlurar som jag hade på gymmet slutade funka. År av trogen tjänst gjorde att de drog sin sista suck. Kaos. Kaos och panik. Kaos, panik och katastrof. Kaos, panik, katastrof och ytterst onödigt, orimligt och orättvist! Men, nåja, det är väl ”bara” att införskaffa ersättningslurar… fast vilka då? Där kom första klurigheten i lurigheten. Jag är ju ljudnörd och har lite pretentioner. Mina förra lurar var i klassen dyrare. Min nuvarande plånbok medgav inte riktigt det, inte med gott samvete i alla fall. Så det fick bli ett budgetvänligare alternativ. Men ve och fasa. Även om jag med nöd och näppe kunde acceptera ljudbilden under träning, så var de för moderna och hade nån slags touch-kontroll som gjorde att varje gång jag vill rätta till en lur och trycka den på plats i örat, så stannade musiken. Störigt. Men, i andan av självutnämnd teknikkunnig borde väl upprepad rörelse sätta igång musiken igen? Kan ju tyckas att det borde vara så lätt. Godtyckligt då och då var det också så. Men oftast behövdes telefonen tas upp, öppnas och manuellt återstarta musiken inne ifrån appen. Lätt inte användarvänligt. Därför gick mina tankar enkelspårigt till hur ska jag lösa detta nu då? Köpa nya och andra lurar var ju det enda och självklara svaret.
Tills en annan sida av mej gjorde sej påmind och tyckets styra mina steg och tankar i andra riktningar. Eftersom jag inte riktigt älskade lurarna hade jag inte riktigt koll på dem… de bara låg där i väskan och existerade endast för mej under stunden de användes, inte annars. En förnekelse och blind fläck. Så inför ett pass var de så klart urladdade. Attans bananer! Vad göra då?! Går det ens att träna utan musik i öronen.
Ja, visade det sej. Det går att träna utan (egen) musik i öronen. Så nästa pass blev också utan (egen) musik i öronen. Men då uppstod ett oväntat skav. Varför skulle jag bära med mej telefonen överallt när jag nu inte behövde den för att spela musik. Mycket enklare att lämna den i skåpet och bara bära med vattenflaskan. Och efter några pass utan lur och lurar, en ny insikt. Att träna utan ger en slags paus från de där digitala lockelserna. Det gav också distans och perspektiv. Andra typer av tankar. Men kanske framförallt. En närvaro i träningsstunden som jag inte upplevt tidigare. Otroligt behaglig.
Så när mina gamla lurar la av, och jag fick ett problem att brottas med, för att fortsätta i mina gamla hjulspår, var lösningen inte att fortsätta på inslagen väg. Belöningen och lösningen låg istället i att byta spår. Dessutom på ett sätt som mer harmoniserar med mina inre önskningar och värderingar… och som bonus; mer planetvänligt ur många aspekter… (planet som i under fötterna och ovanför axlarna…)