Jag har varit sökare i hela mitt liv… alltid känt att svaret finns där ute nånstans… även om jag aldrig riktigt varit klar över vad frågan är, så har jag ändå känt att svaret gäckar där ute… det går att hitta…
Efter tonåren tyckte jag mej ha rätt bra koll på mycket… jag hade börjat skissa på facit. Speciellt på den arenan som var den enda som var helt min, den nya arbetsarenan, där jag inte hade något arv från vem jag varit som barn eller ungdom. Det var något helt nytt, bara min, och… som nybörjaren i livet som jag var, något som så klart hade ett facit.
Då på den tiden, så var det så klart min bild som var facit. Alla andra som gjorde saker på annorlunda sätt hade helt enkelt inte förstått det rätta sättet än. Ju mer jag lärde mej, desto tydligare blev facit och desto starkare blev min övertygelse om att jag hade rätt.
Efter att ha kraschat och fått hjälp för ätstörningar började jag dock förstå lite mer om livet. Lite ödmjukhet kröp in under huden på mej. Lite. Jag förstod i alla fall att okej, jo, jag har hittat ETT svar, men det verkar inte vara DET ENDA svaret som finns. Det verkar som att det kan finnas lite olika svar för olika personer. Jag ville mer än gärna predika mitt svar. Det skulle ju kunna vara så att mitt svar faktiskt passade den jag predikade för.
Allt eftersom livets stunder flöt förbi, ekorrhjulet fortsatte snurra och tidens tickande adderade både gråare och glesare hår insåg jag sakta att mitt svar, som jag dåmera inte riktigt såg som ett facit, snarare ett perspektiv, bara var ett av många perspektiv som florerade runt i livets virrvarr. Jag tonade ner min predikan och snarare villigt erbjöd mina perspektiv, för nu hade mitt perspektiv absolut delats upp till många olika, när det passade situationen och kanske till och med efterfrågades. Även om det just i början av den eran kanske sällan efterfrågades.
Dit livet fört mej nu, är jag överbevisad på att det finns så många olika perspektiv och så många olika förutsättningar för så många olika människor, att det är svårt att dela in i rätt och fel, bra och dåligt, det mesta är bara olika… olika val med olika konsekvenser, olika vägar som leder till olika platser… min senast tillkomna ledstång har också visat och lärt mej att det inte riktigt går att packa på någon annan ett facit eller ett perspektiv. Förutom möjligen när det just efterfrågas. Annars är det bättre att berätta om mina erfarenheter, mina resor, mina fighter i och med livet, i och med mej själv. När någon annan kan relatera till det jag berättar kommer grogrunden till en öppen dialog. I den öppna dialogen finns det plats för bådas erfarenheter. Bådas reflektioner. Bådas perspektiv. I dialogen kan vi lära av varandra, med varandra. Det, för mej, har blivit en enkel sanning. Ett enkelt svar. Även om jag fortfarande inte riktigt har klart för mej vad frågan är, så finner jag ändå svaret i detta enkla och avskalade. I dialog med andra.