Att följa inlandsvägen söderut känns som en zick-zack-dans med inlandsbanan. Jag vet inte hur många gånger vi korsade den längs vägen, både på vägen upp mot Gällivare och på vägen tillbaka till Karlstad och senare min sista bit tillbaka till Ängelholm.
På vägen upp stannade vi till för lunch i Stömsund på Frasses i vad jag tror är en gammal stationsbyggnad. Kaffet där var i högsta grad medioker-kaffe, men det ingick och det uppfyllde absolut kaffebehovet där också då. Bryggkaffe i kanna.
På väg söderut igen gjorde vi ett obligatoriskt stopp i Sveg. Korv-Kaffe-Kissa. Sibylla längs genomfarten fick husera det besöket och mja… kanske inte det godaste kaffet, knappt medioker-kaffe. Från kaffemaskin.
Lite längre söderut, i Moratrakten, stannade vi till vid något skogsmuseum som hade både masugn och mila… och gott maskinkaffe… medioker plus. Där fick det bli påtår också. Kom från en kaffemaskin bör tilläggas.
Trots många bra stopp så kan jag ändå konstatera att väg-kaffet kanske inte bör föräras med höga förväntningar. Ändå är jag imponerad över att det mesta är kring medioker-skalan. Kan föreställa mej att ett typiskt stopp längs en väg annars både skulle kunna snåla in på kaffebönor, hitta någon billigare variant och/eller låta en kanna stå på värmning allt för länge. Så med de här få nedslagen som absolut inte är statistiskt säkrade får jag nog ändå sticka ut hakan och säga: bra jobbat Sveriges vägfik!