Innan du fortsätter läsa, så vill jag vara tydlig med att detta är mina tankar och ingen vetenskapligt förankrad modell. Det är en förklaringsmodell jag har målat upp för mej själv för att bättre förstå mej själv och den återspeglar hur jag är och hur jag beter mej, vilket inte är någon garanti för att du eller någon annan agerar lika dant.
Jag tänker att jag är den färgglada klicken i mitten, runt om mej, i molnet, så finns allt som är utanför mej. Andra människor, händelser i världen, vädret, nyheter, sociala medier, relationer till andra, jobbet, matvarubutiken, konserten, det som händer på stan, semestern, Trump & Putin, trender, mode, innegrejer, andra människors tankar, åsikter och beteende. Kort sagt, allt som är utanför mej och som också är utanför min påverkan. (Det enda jag kan påverka är faktorer som – tar jag del av nyheter eller inte? Konsumerar jag sociala media eller inte? osv. Personligen väljer jag att aktivt sortera bort så många inputs som möjligt för att ge plats, tid och energi till de inputs jag vill ha eller inte kan välja bort…)
När jag sedan möter det som matas in från omvärlden, så hanterar jag det på olika sätt, beroende på var jag råkar befinna mej i de färgglada ringarna.
Befinner jag mej i den röda, yttersta delen, är jag väldigt reaktiv och defensiv. Jag styrs av känslor som oro och rädsla som liksom har kidnappat mej och får mej att agera först och till viss del instiktivt. Mitt jag är väldigt lite med och påverkar vad som händer och hur jag agerar när jag möter världen här ute. För mej tenderar mina handlingar som initieras här fortsätta i en kedjereaktion när konsekvensen av mitt agerande blir något annat som jag igen möter från denna plats. Saker som driver ner mej i stresskonen.
Lyckas jag däremot ta ett djupt andetag innan jag ska bemöta eller möta det som kommer utifrån, så hamnar jag i den gula delen. Här är mina tankar, min logik, ett mer stilla sinne där jag kan reflektera och resonera, agera proaktivt och medvetet. Ofta kan jag försöka förutse konsekvenser och i viss mån påverka genom mitt svar och agerande. Här har jag varit större delen av mitt liv och det är först på senare år som jag lyckats komma ett lager längre in.
Kommer jag in i det gröna skiktet, så har jag ökad kontakt med mina känslor och värderingar. Jag är mer öppen och också mer sårbar. Här är nära till drömmar och känslor som kärlek, hopp, tro, sorg och annat som jag i det gula skiktet gärna rationalliserar bort för att det kan stöka till tankarna och störa de logiska flödena som ligger i min natur. När jag kommer hit in, så hittar jag också ödmjukhet och tacksamhet. Fortfarande ur ett egocentriskt perspektiv. Som troende är det här ifrån min bön kommer, när jag pratar med Gud (så som jag uppfattar honom). Det är här jag ber Gud om saker.
Det innersta skiktet, den blåa delen, är relativt ny upplevelse för mej. Den har skett spontant några gånger i livet tidigare, då i lägen där jag varit väldigt utsatt eller rasat ner i något mörkt hål. Men nu har jag upptäkt att jag kan ta mej dit och att det faktiskt finns inom mej. För den som inte är troende kan jag närmast beskriva den här platsen som den tysta inre rösten som tycks viska till oss, men som för mej nästan alltid drunknat i det som pågår inom mej när jag är i något av skikten utanför den blåa cirkeln i mitten.
För mej är den rösten en Guds viskning (så som jag uppfattar honom). Men istället för att det är jag som pratar med Gud, är det Gud som pratar med mej, och min uppgift är att stilla mitt ego för att lyssna och ta emot.