Ibland är det svårt att märka att något börjar. Det är först i backspegeln som en vag startpunkt kan skönjas. Så var det för mej när min kafferesa började. En dag i December 2025, på en resa till Köpenhamn, som egentligen handlade om att vara sällskap till en vän som skulle utmana sina gränser (inte de geografiska) och uppnå en dröm. Jag hängde med helt förutsättningslöst som sällskap och allmän påhejare. En serie händelser gjorde att vi tog beslutet att ta oss till slutdestinationen tidigt och se om vi kunde hitta något café eller fik i närheten av slutmålet.
Vad jag inte förstod då, var att detta skulle visa sej vara en startpunkt för min kafferesa. Under några kortare perioder tidigare i mitt liv har jag försökt sällskapsdricka kaffe. Men utan större framgång. Det föll mej aldrig på läppen och efter idoga försök rann det ut i sanden. När jag valde att genomgå en Gastric Bypass hände något. Plötsligt längtade jag efter kaffe. Jag blev lte av en kaffeoman. Främst på vanligt bryggkaffe, gärna mörkrostat och starkt. Jag nyfiknade mej på andra bryggmetoder som franskpress, droppkaffe, kallbryggt etc, men det var det vanliga bryggkaffet som var grunden och basen. Det är det även idag, bör tilläggas. Till basen innan Köpenhamnsresan lades guldkant, exempelvis med helgkaffe. Det kunde vara en annan sorts kaffe, exempelvis ett ekologiskt kaffe. Men fortfarande kvar på samma arena. Visst, det hände att det också fanns en och annan färskmald kaffe som guldkant, men fortfarande merparten bryggt i vanlig bryggare.
Tillbaka till Köpenhamn och Decemberdagen 2025. Väl framme vid destinationens mål kollade vi in var min vän skulle gå in och rekade, i riktigt god tid. Kanske 2 timmar före start. (Minns inte exakt, men själva tiden är inte viktig… bara konceptet att vi hade god tid!) Enligt tidigare plan. Café. En snabb titt i en Maps app i en telefon nära oss hittade vi… Voilà – ett café. Inte vilket café som helst visar det sej. Kaffedepartementet. En oas för kaffeälskare med eget rosteri och grejer. Fick (köpte) två olika sorters droppkaffe. Wow! Något helt annat än droppkaffet jag lyckats få till hemma. En eye-opener. (Eller smaklöksöppnare?!)
I samma veva hände en annan sak som la nästa pusselbit åt mej. Espresso House på Bruksgatan i Helsingborg stängde. Mitt stammishak. Visst, det finns andra EH i Helsingborg, men de ligger inte lika bra till i mina naturliga rörelseflöden. Lyckligtvis finns där ett annat café som heter Bruket (och om jag hade jobbat inom Public Service hade jag nu nämnt att det så klart finns andra caféer på Bruksgatan också – men jag jobbar inte på Public Service, så jag hoppar över det!) som till min stora lycka också har lite olika sorters kaffe. Bland annat droppkaffe (eller V60 som det står på deras meny). Igen fick jag en ny kaffeupplevelse och mina kaffesmaklökars världshorisont vidgades ytterligare. En ny nyfikenhet började glöda.
