När jag ser på naturen, djur, insekter och växter, så uppfattar jag att den är ordnad kring arten eller flocken. Individen är inte direkt framstående. Inte mer än som en del i helheten. En kugge i maskineriet. Vital för att funktionen ska utföras, men inte unik eller oersättlig.
Så vi människor. Vi är, på sätt och vis flockdjur. Men också på sätt och vis inte. Kristendomen säger att vi har fått en fri vilja av Gud. Oavsett var den kommer ifrån så känns den för mej som ett ostridbart faktum. (I synnerhet är det tydligt för de flesta föräldrar som då och då tampas med en viljestark unge…)
Med fri vilja kommer också ansvar, val och konsekvenser.
Jag vill också påstå att med fria viljan kommer egoism. För mej är själva ordet egoism negativt klingande. Men det kan också vara något positivt. Både den negativa egoismen och den positiva egoismen finns i fria viljan.
Jag ogillar när den negativa egoismen kommer fram i mej. När jag vill stå i centrum. När det handlar om och ska handla om mej. När jag är unik. När saker ska ge mej något och gynna mej. Helst bara mej. I de situationerna tappar jag kontakt med mej själv, mina värderingar, den helhet som jag tror det är meningen att jag ska välja vara en del av.
I kölvattnet av min negativa egoismen kommer känslor som avundsjuka, besvikelse, ilska, rädsla. Min negativa egoism kan lätt sticka offerkoftor åt mej att bära i tid och otid. Jag känner inte att min negativa egoism gynnar mej eller någon annan eller tar fram de bästa sidorna hos mej. Det är heller inte en väg som får mej att må bra eller känna mej nöjd eller stolt över mej själv. Eller tacksam.
Den negativa egoismen är också det jag ser som motor i beteenden hos mej som inte gynnar mänskligheten eller planeten. Eller min ekonomi. När jag:et tycker att jag har ”rätt till” massa grejer. Att det är viktigt att jag får. Att jag har. Att mitt ego blir tillfredsställt oavsett kostnad eller konsekvens. För mej själv, för andra, för planeten, för naturen, mänskligheten, världen.
Den positiva egoismen däremot, när jag väljer att sätta mej själv och mitt välmående främst, så att jag kan välja att vara en aktiv del av olika helheter och sammanhang. När jag tar hand om mej själv och mår bra så att jag kan tillföra saker i de situationer jag befinner mej i och till de människorna runt mej som är del av min helhet. Min flock. När jag agerar ur den här positiva egoismen för att jag önskar ge av mej själv till andra och vara närvarande hos och med mina medmänniskor, då kommer känslor som tacksamhet, stolthet, glädje. Jag känner mej nöjd och glad. Tillfreds. Det stärker mej. Jag tycker mycket om mej själv när jag är här och agerar utifrån den positiva egoismen. Det ger så mycket mer än den negativa egoismen.
Att vara där och välja sammanhang och helhet, det tror jag är meningen. Att vi alla ska välja att vara del av det naturliga och värna om att göra vår del i helheten. Utan att hävda unikheten och att vara speciella. Självklart kan vi vara, och är, unika. Låt det bli vårt bidrag till omgivningen, snarare än en fight om att få visa upp det på den offentliga arenan i strålkastarens glans.
Välj att dela dej med de fina och bra människor du har runt dej i dina sammanhang.
Hmm. Nu när jag har formulerat de här tankarna och satt ord på det som snurrat i mej landar jag i att det för mej blir ett destruktivt ego och ett konstruktivt ego. Redan nu känner jag att det är termer jag vill fortsätta använda. 🙂