I många olika aspekter av livet, i relationer, på jobbet eller med helt främmande människor, har jag haft ett destruktivt beteende att be om ursäkt för min existens och foga mej efter externa omständigheter och andras viljor. Inte sällan outtalade eller från min sida antagna eller inbillade. Det är nog inget andra sett utåt, det har pågått i min inre dialog.
Jag backade och bad om ursäkt för vem jag är, mina drömmar, mina behov, mina tankar eller mina känslor. Jag lät aldrig människor runt mej acceptera mej som jag är, för jag – på ett självdestruktivt sätt – ”skyddade dem” från vem jag är genom att inte visa dem mitt riktiga jag. Jag anpassade mej. Prutade på mina egna gränser.
Mina val och handlingar styrdes ofta av någon slags missriktad hänsyn till andra människor.
Jag trodde inte att jag var värd deras tid eller engagemang.
Allt detta grundade sej i en låg självkänsla. Eller kanske obefintlig.
Varje gång jag föll in i det beteendet, vilket var mitt förprogramerade beteende, mitt trygga val eftersom jag visste var det skulle leda, gav jag mej själv en snyting som direkt golvade mej och drog ner mitt egenvärde. När jag gjort det och försökte resa mej gav jag mej själv nästa knock – varför skulle jag vara värd att resa mej? Var det inte bättre att ligga kvar? Den onda cykeln fortsatte när ånger, rädsla och sorg sköljde över mej för att jag behandlade mej själv så dåligt. Då slog jag på mej igen, fast jag redan låg.
Det var förr. Det var då.
Idag försöker jag programera om mej och göra andra val. Ändra mitt beteende. Se och kanske framförallt lära mej acceptera mitt eget värde.
Jag lär mej sakta att inte be om ursäkt för vem jag är, mina värderingar, mina behov, mina tankar eller känslor eller mina drömmar.
Så klart behöver jag också be om ursäkt när mina val, handlingar eller beteenden sårar någon annan. Men det är skillnad att be om ursäkt för något som är en konsekvens av att jag är sann mot mej själv, eller be om ursäkt och förminska mej själv. Det första är något som stärker mej och som gör att jag växer och lär mej saker. Som utvecklar mej. Det andra är en självdestruktiv väg som förminskar mej och trycker ner mej.
Det första gör att jag tar ansvar för vem jag är och för vad jag gör. Det andra är en flykt från vem jag är och från att ta ansvar.
Jag försöker lära mej att ge andra ansvaret att lära känna mej när jag är sann mot mej själv. Accepterar de mej som jag är, är det människor som är värda att lägga min tid, energi och engagemang på. Är det människor som inte accepterar mej så behöver jag inte lägga tid på dem. Bara acceptera att de är olika mej, att det är okej, men att vi inte behöver interagera mer än ömsesidigt medmänskligt och respektfullt mot varandra. För vissa blir det till och med ensidigt medmänskligt och respektfullt, för jag vill känna att jag kan stå för mina handlingar i alla lägen, även om det innebär att andra försöker klampa över mina gränser. Jag kan respektfullt hålla min gräns utan att acceptera övertram och fortfarande göra det på ett hyggligt och bra sätt i enlighet med mina värderingar och vem jag är.
Det händer så klart att jag blir lurad av falska känslor och tankar, saker som jag bara målar upp i mitt inre och som växer sej stort, utan att faktiskt ha en förankring i verkligheten eller hos andra. Då händer det att jag gör val eller beter mej på ett sätt som jag inte står för eller som är befogat. Men det känns skönt att få be om ursäkt för det när det händer. Jag accepterar att jag bara är människa och att jag har mina fel och brister, utan att det behöver betyda att jag har ett lägre människorvärde. Jag tar tacksamt emot de tillfällena och insikterna och försöker lära mej av dem och växa som människa. Ibland lyckas jag bättre, ibland sämre. Men jag är övertygad om att fortsätta försöka. Fortsätta träna. Växa. Det är min väg. Mitt val.