Om jag ska vara lite fyrkantig och fördomsfull, så har jag uppfattningen om att vi förväntas vara starka och modiga.
Jag har också uppfattningen om att det i allmänhet betyder att styrka är frånvaro av svaghet, att mod är frånvaro av rädsla och osäkerhet.
För mig är det precis tvärt om.
För att vara modig anser jag att det krävs en närvaro av rädsla, osäkerhet och/eller oro.
För att vara stark krävs närvaron av att vara svag.
Att agera trots närvaron av det där andra.
Att agera modigt utan att vara rädd eller osäker. Är det att vara modig?
Att vara stark utan svagheten, är det att vara stark?
För mej är just att vara rädd, osäker, orolig, svag något som är väldigt vackert. Att tillåta sej de känslorna, utan att låta dem ta kontroll och paralysera. Inte låta dem begränsa. Att använda de känslorna och agera ändå.
Generalliserande tror jag att ju starkare känslan är, desto viktigare är det att agera. Trots känslan. Och desto starkare och modigare är du när du agerar, trots känslan.
Nästa gång du befinner dej i en situation där du funderar på om du ska agera, fast det är någon av ovan känslor som håller dej tillbaka, försök vara stark, försök vara modig. Det sägs att vi oftare ångrar saker vi inte gjorde än saker vi gjort. Eller försökt göra.
Och att försöka innebär inte alltid att det blir som tänkt eller önskat. Men det är inget misslyckande. Tvärt om, en lärdom. Misslyckandet består möjligen i att inte ta lärdom när saker och ting inte går som önskat eller enligt plan.